Det känns som att jag känt av ännu mer hur viktigt foton faktiskt är det senaste året. Det är lätt att tänka att man som fotograf jobbar mycket med yta och att bilder mest är en kul grej. Men ju längre jag jobbar desto tydligare blir det för mig att foton inte går att ersätta med något annat. Bilder på första barnbarnet till mormor och morfar som inte kan resa och hälsa på, på grund av pandemin. Minnen från när barnen var små. Foton på en kär släkting som inte längre finns med oss. En nybliven förälder som berättar att hen känt sig nere, men att nyföddfotograferingen hjälpte till att stärka banden mellan dem. Vissa bilder kanske inte verkar så viktiga just nu, men jag lovar er att alla bilder ni tar kommer vara viktiga för er i någon form, längre fram. ❤️