Nu när jag skriver detta är det nästan halvvägs av graviditeten vilket känns så sjukt. Det har gått jättefort samtidigt som tiden verkligen har gått långsamt. Och april känns ju fortfarande långt bort samtidigt som jag vet att tiden har en tendens att swisha sig förbi.
I det här inlägget tänkte jag berätta om första halvan av graviditeten. Jag har inte fotat så mycket ”riktiga bilder” för jag ville vänta tills det syntes mer och det fanns något att fota, så det är mest crappy mobilbilder. Men kanske skönt att se att även jag fotar sådana, och inte bara snygga bilder i studion.
Första tiden efter plusset gick iallafall otroligt långsamt. Då ville man ju bara att tiden skulle börja flyga förbi. Jag blev trött på ett sätt jag aldrig har varit förut. Jag sov 12 timmar och behövde ändå sova middag. Som tur var var det ju fortfarande semester så jag kunde sova hur mycket jag ville de allra första veckorna.
Tröttheten fick sällskap av ett illamående, men jag har ändå haft det lindrigt jämfört med så många jag pratar med i studion. Jag var mest otroligt äcklad av saker, och hade väldigt svårt att hitta något som gick att äta alls. Men inte värre än så. Till sist fick jag även den sjukaste halsbrännan i mitt liv, och fattade inte vad det var först. Jag trodde jag hade ätit något för salt bara, men kunde knappt sova på en hel natt. Pappa som är läkare kom till räddning och efter stora lass omeprazol och samarin slutade halsen vara som ett stort sår.
Efter ett tag började det synas någonting, och det här var en bild jag skickade till en av mina bästisar för att visa magen.
Hela de här första veckorna var jag och David bara så glada för varje dag som gick. Å ena sidan tog jag verkligen inte det för givet att embryot skulle stanna kvar, för allt kan ju hända. Å andra sidan så hade det ju tagit så lång tid att bara få ett positivt test, så jag var fortfarande helt glad och pirrig över att det hade gått. De första två månaderna kändes det så overkligt och jag tänkte minst en gång om dagen ”är det verkligen sant!?” och behövde nästan nypa mig själv i armen.
Jag började jobba igen efter semestern, och var fortfarande väldigt trött. Fick vila i soffan mellan fotograferingarna, men var ändå glad att vara tillbaka på jobbet. Tillslut passerade vi äntligen vecka 12, vilket kändes som en stor vinst, och efter det har veckorna bara snurrat på. Vi var på inskrivningssamtal hos barnmorskan och jag blev helt rörd över att vi hade kommit så långt. Barnmorskan pratade om alkohol och graviditet samtidigt haha, och trodde jag blev orolig för att det, men för mig var det bara så stort att ens vara där. I vecka 14 fick vi igen se ett underbart litet hjärta som tickade där inne, och en bebis som gått från att vara en cellklump till världens minsta bebis som gjorde rörelser och vinkade till oss.
Runt vecka 14-15 avtog de flesta jobbiga symptom jag hade, och jag började äntligen känna mig piggare och mer som vanligt igen. Efter det har jag mått jättebra, och har verkligen njutit av det för jag vet att det kan vända fort. Vi hade berättat för alla våra nära väldigt tidigt, men jag började mer och mer berätta för folk i studion och behövde börja tacka nej till fotograferingar från mitten på mars så tillslut kände jag att jag var redo att lägga ut om det också. Och då fick jag ju ta mig i kragen och börja fota lite mer seriösa bilder i studion.
